Det snurrar i min skalle

Från att jag föddes till jag slutade högstadiet kunde jag inte koncentrera mig. Ni vet den där känslan (eller det gör ni kanske inte men då ska berätta för er) där det är som om varje tanke bara har ett visst antal sekunder på sig att ta plats i era tankar. Så fort du börjar fokusera på något som är svårt, komplicerat eller jobbigt så börjar tankarna vandra. Det kunde göra mig så frustrerad att jag bara ville skrika ibland. Brukade vara läraren som skrek för det mesta dock. Dagdrömmare är väl ett fint uttryck för det skulle jag tro. Sen lärde jag mig att fokusera, att stänga ute tankar jag inte vill ha där i just den stunden. En förmåga som jag trodde skulle finnas där för alltid. Men nu vette fan var den har tagit vägen.

Jag kan bannemig inte hålla en tanke i mer än några minuter och sen är den puts väck - ersatt av mitt livs olika bekymmer. Som är så pyttiga att det är pinsamt. Jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar, men sen å andra sidan, vem ska då ta mig på allvar?

Så fort jag mot förmodan har lyckats låsa in ett problem någonstans långt bak i huvudet så börjar jag ta mig fan drömma om det istället. Det är frustrerande! Tänk dig att vakna 6 på morgonen varenda jävla morgon och inte kunna somna om för att du tänker för mkt, hur jävla sjukt är inte det?!

Jag kan inte bestämma mig för om människor är onda eller goda. Det är och har alltid varit mitt grundproblem, från lekis till nu. Jag träffar hela tiden personer som motbevisar vad jag just bestämt mig för. Och jag kan aldrig nöja mig med tanken att det finns gråzoner. Det existerar inte gråzoner för mig, någonsin, i någonting. Jag hade ett bra år, och va hyffsat övertygad för första gången sen jag va 14 att människor faktiskt kan va helt okej. Sen nu, så vet jag faktiskt inte längre. Och det gör mig så himla ledsen. Uppgiven. Har dock inget utrymme alls att bryta ihop nu, finns inte fler tårar i världen för dig min vän. Och jag har viktigare saker för mig. puss och hej