Stand up little girl

Hold on little girl

Show me what he's done to you

Stand up little girl

a broken heart can't be that bad

when its through its through

fate will twist the both of you

So come on baby, come on over

let me be the one to hold you

I förrgår så var jag och Helene ute och fotade så som traditionen bjuder. Vi kände oss riktigt våriga när solen sken och vitsipporna hade slagit ut så det blev oskuldsfulla klänningar på och ut och trampa i leran. Som vanligt blev alla bilder som Helene tog jättebra eftersom hon är så sanslöst duktig. Jag kämpade på så gott som min o-estetiska lilla hjärna förmådde, men inga riktiga höjdare lyckades jag ta, attans.

Idag har jag varit hos optikern eftersom jag går omkring och kisar som en kines hela dagarna. Tydligen är jag översynt och har nu lånat hem en massa brillor för utprovning, ångest? eeeh ja... Vi får se om jag kommer till skott att bestämma mig innan jag åker till Frankrike, annars så har jag ju trots allt överlevt fram tills nu utan glasögon och klarar mig nog ett tag till...

Man I just cant figure you out. And to be honest I dont even know if I want to anymore. Every man or relationship I've ever touched always ends up in a mess. This is not how we wanted it is it? Jealousy, lost trust and longing, when we were just to be normal friends. F.U.C.K. just let my life be simple.

Och så måste jag bara få citera Jeff i coupling. Denna serie som jag missat i så många år och som borde vara en naturlig del av var människas vardag:

"Steve's whole fantasy life revovles around

Mariella Frostrup... If he ever meets

Mariella Frostrup in person his

right hand will shout "MOTHER!"

the time of my life so far

Den finaste tid i mitt liv var lätt min dagis - lågstadieålder. Man levde fortfarande i tron på att ens föräldrar och lärare var allsmäktiga och att alla var kompisar. Pojkar var något att leka med och kanske pussa på. Gosedjur levde och vaknade på natten när man sov och levde loppan osv osv.

Men! Om man räknar bort den här tiden i mitt liv, så utspelade sig the time of my life so far för ca 5-6 månader sen. Då reste jag och tre grabbar i campervans uppför västkusten i Australien. Jag hade ingen mottagning på min mobil i ca 3 veckor och ingen tillgång till internet. Vad som blev viktigt var; jag själv, Phil, Andy och Mattias. Vad vi skulle äta den dagen. Att solnedgången nog var snäppet vassare ikväll än igår. Att vattnet i havet var precis rätt temperatur. Att jag aldrig ville att det skulle ta slut.

Som bortblåsta var tankarna på framtiden. Stressen över att jag måste göra något av mitt liv. För på något sätt så försvann all min längtan efter utbildning och höga löner i detta orörda paradis. Insikten, att jag faktiskt kunnat ta mig till detta ställe, att jag kunnat ta mig dit alldeles själv utan nästan inga pengar alls, utan något fancy CV, och att det fick mig att må bättre än jag gjort på flera år, gav mig lite perspektiv på tillvaron.

Sen självklart är det som bortblåst när man kommer hem, sätter sig i Lidl-kassan och ens högstadielärare kommer och handlar och kläcker ur sig: "Jaha så du jobbar här, är det tillsvidare eller?"

To the left to the left

Everything u own in a box to the left

If I were a boy

Varför måste vi tjejer va så jävla fokuserade på att hitta en man? Det är som om det är det enda som är viktigt för tjejer/kvinnor/flickor nu och för alltid. Inte fan sitter grabbarna och pratar om "hennes svårighet att visa känslor" eller "han svarar aldrig när jag ringer!" eller allt annat vi obsessar över.
Jag vill kunna skita i det. Skita i dom! Bara leva för mig själv och för vad jag själv vill. Hur sjukt är inte det målet? Jag vill kunna ta ett beslut som jag inte grundar på någon annan än mig själv. Lik förbannat är det svårt. Spontant och undermedvetet kommer det alltid in "jag vill åka dit, för han kommer nog att vara där..." "jag vill plugga det, för det skulle kunna fungera med hans karriär också" men nej, min sköna, då är det inte det du vill, det är vad du tror att han vill att du ska vilja. Hur jävla sjuk i huvudet är man inte?
Och nu är jag bara skiträdd för när jag räknar bort männen i mitt liv så har jag verkligen inte en enda aning om vad jag själv vill.

Every plan I'd made involved u, and without u its just empty.

För övrigt har jag varit och fikat med mamma på stan, och hon sponsrade ett par vårskor till mig, jippi! Och ikväll ska jag vara nykter chafför till mina föräldrar och gå på bio med den där vännen Mattias som inte kom iväg till Barcelona pga att världen håller på att gå under i ett stort askmoln.

Such a Lonely Day, And Its Mine

And then there is the loneliness when just feeling alone in a room full of people. And not just any people. When u feel lonely in a room full of friends, what to do? When u feel lonely in that bed with that person that is supposed to make u feel warm and safe, what to do? When realizing that u feel just as lonely on the other side of the planet as u do when u get home, what to do?
The biggest myth ever is "that u'll never walk alone", u've been alone ever since u were born and u'll always be on ur own, alone. U might be around people and u will probably enjoy it, but u will still, always be alone. Its nothing to be scared of, if u always keep in mind that the person next to u is just as lonely as u.

system of a down